Nu så skulle jag villa bredda mina bloggvidder och göra en liten kort produkt-recension här!
Testade Loka Hallon Persika idag. Den gick att dricka, men det är nog den äckligaste Lokan jag nånsin smakat. Persikan tog över smaken helt. Hade varit godare om dom blandat hallon med nåt annat.
Sitter hemma i Edsbyn nu och är sjukt rastlös. Det finns så mycket jag vill göra! Jag vill teckna - Grejerna är i Ljusdal Jag vill skriva musik - Har ingen inspiration Det enda jag verkligen kan göra just nu är plugga, och det har jag verkligen ingen lust med.
Och sen är det också så mycket jag skulle vilja göra med livet. Brukar säga att jag inte kan komma på nånting jag vill göra med mitt liv. Men jag inser mer och mer att det inte är sant. Om man tänker efter så skulle jag kunna bli nästan vad som helst. Förutom sånna där saker man måste vara jättesmart för och sånt såklart. Men jag skulle nog kunna bli nästan vad som helst av sånt som är kreativt och praktiskt, för en sån människa är jag. Många har påstått under hela mitt liv att jag "kan allt". Självklart kan jag inte allt, men jag kan erkänna att jag kan mycket, vilket ger mig många alternativ. Jag är duktig på hår, jag är duktig på massage, jag är duktig på att sy och jag är duktig på musik. Jag brukar vara duktig på det mesta som har med handarbete och kreativitet att göra. Så varför inte ta användning av det? Jag må inte ha den bästa hjärnan, men jag kan annat!
Grejen med mig är att jag pendlar från dag till dag med vad jag vill göra. Igår när jag masserade Sebastian så kände jag verkligen hur mycket jag tycker om det och satt och tänkte på att jag skulle kunna gå nån sån där hälso-coach-utbildning eller liknande. Men idag, då ligger min önskan på musiken. Min kompis Petra (<--länk till hennes blogg) som går i min klass, har kommit så långt med sin musik nu. Hon skriver massa eget, har spelningar lite nu och då, hon är med i Live Karusellen, hon är med i "Systrarna" som är ett projekt unga singer-songwriter tjejer. Hon har kommit så himla långt och är så engagerad! Jag skulle också villa ha den ambitionen och verkligen komma nån vart. Men nu är det ju så att jag har inte skrivit klart en låt sen jag var 13 år. Försöker ibland, men är inte tillräckligt amitiös helt enkelt, jag ger alltid upp innan jag får en hel låt klar. Vet inte hur många låtar jag har en vers och en refräng på. Och har glömt bort dubbelt så många för att jag inte skriver ner. Det enda jag vet med detta är att om jag nångång kommer lyckas, så har jag en lång väg att gå, och frågan är om jag nånsin kommer vara så engagerad som man måste vara.
Det här inlägget springer visst iväg. Därför slutar jag för denna gång, men just nu känns det som att det kommer bli fler sånna här inlägg framöver. Har så mycket tankar jag skulle behöva få ut. Men jag vet ju att ni inte orkar läsa längre än såhär i taget. Så nu blire en liten paus från mina framtidsdrömmar. Tjo på er.
Okej, tror knappt nån av er orka kolla igenom listan jag gjorde tidigare. Men en fråga var iallafall vad jag var rädd för när jag var liten. Och då svarade jag att det var ett troll jag bruka drömma om. Tänkte berätta lite mer om detta mystiska troll! VARNING FÖR KÄNSLIGA LÄSARE (Agnes)
Det var inget vanligt troll ska jag säga er. Han såg ut som en människa, som en gammal klasskompis pappa rent ut sakt. Han var runt 2 meter lång, hade stort, svart, krulligt hår och var klädd som en grottmänniska. Han "kom in i mitt liv" när jag var 3. Jag låg i soffan med huvve på armstödet, också hörde jag liksom mina egna hjärtslag. Grejen är att det inte var mina hjärtslag, det var trollets fotsteg.
Så sen dess har det alltid varit trollets fotsteg som hörs när man ligger i sängen och allt är så tyst så man hör sina egna hjärtslag. Också ser man i huvet hur han kommer på vägen, går in i huset, genom köket, in i mitt rum och kollar på mig. Och då gäller det att hålla för ögonen! Det räcker inte med att blunda, för då ser han att man har ögon. Och om man antingen har ögon, rör sig eller låter så bankar han på en med knytnävar tills man dör. Det gäller alltså att låtsas va död, märker han att man inte är död, så ser han till att man blir det. Det där med ögonen är bara en extragrej.
Jag drömde en gång när jag var kanske 7-8 år att jag testade trollet. Drömde att jag låg i sängen och höll för ögonen med händerna när jag hörde hans fotsteg och han kom in i rummet och kollade om jag "var levande". Och då satte jag min upp snabbt, stirrade på han och skrek "fiskrumpa!" åt han. Det var inte så uppskattat. Då banka han ihjäl mig kan jag säga, hehe :)
Runt samma ålder så fick trollet en kompanjon. En ful liten kort gubbe. Ser ut som en liten proffessor med vid labb-kappa och små runda glasögon. Eftersom att denne man var så liten å svag så sa han till det stora trollet att banka ihjäl mig. Och det gjorde han när han såg nå hud. Så nu gällde det alltså att både ligga still, vara tyst, gömma ögonen och gömma hela kroppen under täcket, och se till så att det inte är nå öppna glipor mellan täcket och sängen där dom kan kika in.
Mamma skulle på affärn, så då kom jag på den smarta idén att springa hem! Eftersom att jag är ungefär så otränad man kan vara så tyckte jag att det var en väldigt smart idé... Tills jag hade sprungit typ 2-3km, då blev det jättetråkigt, så resten av vägen gick jag och fundera över livets alla gåtor, och plocka smultron.
Medans jag gick och funderade kom jag fram till ett löfte jag nu har gjort till mig själv: "Jag ska aldrig väga över 65kg innan jag blir gravid." Nu ska jag bara hålla det också.
Det har varit en tuff natt för många. Känns mest sjukt. Sjukt att man bryr sig om att göra så mycket, som att äta å duscha å klä på sig å vad som helst, när han inte kan göra nått alls. Det kändes helt sjukt och onödigt när jag spruta på mig parfym tidigare. Här står jag och bryr mig om att lukta gott när han inte ens är vid liv.
När jag fick reda på det blev jag helt ställd. Chocktillstånd och kunde varken gråta eller föreställa mig att jag aldrig kommer träffa han igen. Efter ca 5min la det sig och då brast det. Jag har nog inte grinat så intensivt sen jag var barn, alla vet väl hur ungar kan grina. Senare in på natten kom mamma och bror min, så de blev lite lugnare. Sen pratade jag med Sebastian i nån timme och det lugnade mig ännu mer, och sen pratade jag lite med Cecilia igen.
Det kommer va svårt att smälta allt det här. Och om jag tycker det, som bara är en kompis, tänk då hur det är för familjen.
Drar iväg till Bollnäs nu föratt spendera förmiddagen med min käre pojkvän. Han är mys.
Det här är helt ofattbart. Man ser det hända på nyheterna och i tidningar, men man tänker aldrig på att det kan hända en själv. Men nu ikväll har det hänt. En vän till mig krockade med bilen och dog. Svårt att tänka att man aldrig kommer träffa honom igen. Inga mer bilturer med honom, inga mer hängkvällar på elevhemmet med honom. Det blir helt enkelt inge mer Anders. Den tanken, och den känslan är de värsta på väldigt, väldigt länge.
Anders Lind. Du är redan så otroligt saknad. Jag och alla dina vänner och bekanta kommer aldrig glömma dig. Killen som alltid var snäll och alltid hade humöret uppe trots svåra tider, det var du. Nu finns det inte annat att göra än att hoppas att du är på ett bättre ställe där du mår bra. Sänder våra tankar till familjen och alla närstående.
Gjorde ju ett matteprov i fredags, som jag tyckte gick aaasbra! Jag gjorde alla uppgifter utom dom 2 sista, som var helt psykad. Tyckte det var relativt lätt, och jag gjorde ungefär exakt lika mycket, och (tyckte jag) lika bra ifrån mig som på förra matteprovet, då jag fick 29/36 poäng. Tror ni jag klara de nu eller?.. SJÄLVKLART INTE!! Bara 13 äckliga poäng! JAG FÖRSTÅR INTE, DET VAR JU FRIDEN LÄTT!! Jag dör. Så sjukt besviken på allt som har med matte att göra. Mig själv är jag inte besviken på för jag gjorde asbra ifrån mig.
Eller så är jag lite besviken eftersom att jag tydligen bara trodde att det var bra.
Just lagt mig i sängen nu. Ligger här och känner ångest över allt jag ätit de senaste veckorna. Så nu har jag bestämt mig att det är slut på det här. Tänker inte ens satsa på "3 veckor godis varje dag". This is it. De 2 rader jag har kvar av dagens chokladkaka ska jag spara till tågresan hem på fredag, sen är det nog. På riktigt. Jag vet att jag kommer va godissugen ungefär hela tiden, har ju liksom byggt upp ett beroende, eller vad man ska säga. Men från och med nu är jag verkligen bestämd på att trotsa godissuget och fylla upp det med nått annat när suget kommer. Som t.ex frukt, juiciga drycker eller helt enkelt bara vatten, sägs att det funkar med.
Kritiserande och känsliga människor bör inte läsa detta (men jag läre skriva av mig, min blogg): Jag vet att jag är smal, jag vet att jag inte behöver gå ner och jag vet att folk som är större än mig tar illa upp när jag pratar om att jag lagt på mig. Men det är verkligen så att jag har lagt på mig en hel del sen jag flytta hit. Nog föratt jag vägde ännu mindre just i början eftersom jag var sjuk och knappt åt på ca 4 veckor. Från den vikten har jag gått upp 8 kg. 5kg från min "standardvikt" som jag haft de senaste 3 åren. Och under dessa år har jag kämpat för att komma upp i den vikt jag har nu utan att lyckas. Men det skulle ju va i muskler. Och nu när jag står här i min "idealvikt" som jag velat haft under många år, då är det allt annat än muskler som orsakat alla extra kilon.
(nu är det lite chilligare text som alla kan läsa ;)) Jag förstår inte riktigt var motivationen till träning tagit vägen heller. Jag har nästan alltid haft den, iallafall de senaste åren då jag satsat på minst 3 kg muskler. Men nu har det känns annorlunda. Jag har inte velat gå till skolgymmet om jag inte får nån kompis med mig. Jag har inte velat ut och springa föratt det varit så kallt. Hade tänkt att sätta igång med springning och mer gym nu efter lovet, men åkte ju på en pangförskylning och en sjuk massa läxor! Men jag tänker verkligen kämpa för att få tillbaks motivationen. Verkligen ge mig an att träna även fast jag inte har lust, få in rutiner, sluta tjocka en massa godis å joll hela tiden.
Nästa vecka ska verkligen bli vändningspunkten för mig. Och jag ska ha det här inlägget som inspiration och peppning om motivationen börjar blekna. Och om ni kommer på mig att göra nått som går emot detta. Påminn mig!Säger jag emot, förbjud mig.
Just nu bryr jag mig inte om vad folk tycker om att jag, som är så liten skriver om de här. Även fast jag är långt ifrån överviktig så är den här livsstilen inte hälsosam och måste få en förändring, så jag tycker inte det är fel av mig att skriva om, även fast jag vet att folk kan ta illa upp. Men det är min blogg, mitt liv, och jag som bestämmer över det. Så jag tycker inte att folk ska behöva klaga.
Antingen så kan man välja om man vill kolla på melodifestivalen eller gladiatorerna. Eller så kan man göra som mamma och pappa och inte titta, men spela in och kolla på dom nu. Och antingen så kan man köpa en godispåse och äta upp den. Eller så kan man köpa en jättetjock en som räcker hela helgen. Men det resultatet blir att jag går runt och har ont i magen hela helgen också. Allt har sina nackdelar.
En till fundering.. Det finns ju drottningsylt, och prinskorv, och princesstårta. Men det finns inge mat till kungen! Det enda han får är kungsörn.. och det är ju ett djur, ingen mat. Stackarn.
Mer har jag. Men det orkar inte ni. Min hjärna har en tendens att spåra. Den kanske ska ta å sova. Ska ju upp tigit imorrn och äntligen komma iväg på lite angling!
Jag är faktiskt det! Och jag tror att praktisk är rätt ord för det jag menar, men är inte säker.. Ni fattar ju att jag har ett exempel, eller vad man ska säga, på det här. Och det kommer här:
Såhär är det, jag har 2 handukar inne på toan. 1 vanlig som jag torkar händerna på och så. Och en sån där liten liten gästhanduk som jag torkar ansiktet med när ja tvättat bort sminket. Och nu är det dax att byta dessa handdukar. Och det är här min praktisitet insätter! Den stora handuken blir golvhanduk (det blir en sjö över nästan hela badsumsgolvet när man duschar) och den lilla handuken blev svetthanduk, nu när jag håller på och kommer på dans till musikalen. Svettas gör man.
Men iallafall. Visst är jag väl smaaart? Mamma? Återanvändning till högsta grad! :D
En känsla jag verkligen inte gillar är känslan man får när man går och lägger sig i sängen och har det jätteskönt och är jätteredo för att sova.. och sen märker man att taklampan är på, och man måste kliva upp och släcka den. Den äckliga känslan hade jag inatt, och jag är fortfarande arg över det.
Appropå lampor så kom jag och tänka på en sak..
Man kan inte släcka en lampa som redan är släkt.
Och när jag kom å tänka på de, så kom jag å tänka på massa saker som helt enkelt inte funkar..
Man kan inte klippa av ekvatorn
Man kan inte fånga luften
Man kan inte hoppa innan man lärt sig
Man kan inte äta utan mun
Man kan inte matas utan matare
Man kan inte tugga sönder nåt som är hårdare än tänderna
.. Det är en del av vad jag kom på. Finns mycket annat med om man tänker efter! (We can see this as a proof that i'm a no-lifer with my head a liiiittle too high in the air)
Känns som att min hjärna kommer spåra den här dan..
Jag är en trevlig, rolig, galen och extremt onormal musiktjej som skriver om mitt aningen intressanta liv som bortflyttad 16 (numera 17) åring. En vardagsblogg med mycket skoj och skuv! Det blir lätt så när man har en stördhetsgräns utöver det vanliga.
Kul att du kikade in på min blogg! Välkommen tillbaka!
